Recension – Jag ljuger mest om allt, Orkesterjournalen
"Fyndigt egentillverkade jazzvisor”
”Talangen är uppenbar, liksom modet”
”De stundom rimmade verserna genomsyras av underhållande ironi.”
Orkesterjournalen
På sin debutplatta står Dina Grundberg för all musik, text och arrangemang plus produktion tillsammans med Klara Goliger (som också skött inspelning, mix och mastring). På Jag ljuger mest om allt lanserar sångerskan fyndigt egentillverkade jazzvisor med självcentrerade texter utifrån vardagen. En passande referens är Barbro Hörberg. Låter som om Grundberg nyss lämnat tonåren och har en oskolad röst. Men det kan vara en ”hörvilla” med tanke på genomgången utbildning på Hvitfeldska gymnasiet, Fridhem, Ingesund och studier på HSM i Göteborg. Hon har redan förekommit i Jazzradion och uppträtt på både jazzklubbar och Stockholms Konserthus.
Man kan behöva acklimatisera sig vid en specifik sångkonst. Avseende betoningar och utdragna stavelser hörs en speciell sorts teknik som gör avtryck. I finurliga Ljus påminner såväl stämma som sound om Amanda Ginsburg. Ensemblespelet är prima, ofta i uppsluppen anda. Charmerande melodier färgas i omgångar av goda insatser från instrumentalister. För att vara från en jazzig singer songwriter är Grundbergs alster ovanligt omväxlande, spretar likt ett dignande smörgåsbord. Talangen är uppenbar, liksom modet när hon uteslutande förlitar sig på eget material. De stundom rimmade verserna genomsyras av underhållande ironi, vars omsvängning i sista visan berör. Finns det något mer med svindlande feature från Linnea Jonsson bör betraktas som ett smärre mästerverk.
Mats Hallberg, Orkesterjournalen, november 2022
Recension – Jag ljuger mest om allt, LIRA
"Dina Grundberg beskriver vardagslivet
för den vanliga människan,
om fult och fint, om högt och lågt."
LIRA
Vokalisten Dina Grundberg är uppvuxen i Uddevalla där hon studerade på den lokala kulturskolan. Numera gör hon egenkomponerad, jazzig visa på svenska. I hennes underfundiga låtar finns spårämnen från föregångare som Barbro Hörberg och Hasse & Tage.
Dina Grundberg beskriver vardagslivet för den vanliga människan, om fult och fint, om högt och lågt. Som i debutsingeln Synd om mig själv, en sång om söndagsångest. Eller Åke med tandvärk, och hålet han försöker fylla i sitt liv. Om misstag, om hur orättvist livet är, eller om att ge sig i kast med att skriva en kärleksannons.
Felicia Roos plockar bland saxofontonerna, Tilde Schweitzer drar i trombonen. David Stener fingrar på pianot, medan Jakob Ulmestrand kontrar på basen och Filip Öhman sköter trummorna. Allt på ett trivsamt album med jazzvisa som blickar bakåt till svensk vistradition men också står med fötterna i nutiden. Det är dagsens sanning.